...det var så namnet på Carrie Bradshaws bok i filmen "Sex and the city". Har sett den ikväll och den bara måste få ¤ ¤ ¤ ¤ stjärnor av mig. Och då är inte jag en av dem som alltid följt serien. Men den hade många bra vinklar.
Och det är ju tur att även om man fällt en och annan tår så slutar den lyckligt. Det ger ju en hopp om att det kanske kan vara så att "love" faktiskt är något lyckligt.

För jag håller med, Jag har dejtat sedan jag var 15 år och börjar sakta men säkert bli utmattad.. Var är han någonstans?
Fast det är väl som de säger, man måste lämna och avsluta allt bakom sig och sluta bära omkring på den där ryggsäcken som tynger ner en. Det kan ta tid men man kommer alltid ur det hur konstigt det än är.

Precis som jag tror att man bara får ett visst antal hjärtslag som man ska klara sig livet igenom. (det gäller alltså att vara rädd om sitt hjärta och bygga det starkt) så får man nog en viss mängd tårar för varje person som står en nära. Vänner och familj finns det ingen begränsning på men killar de får bara sin beskära del. När man gråtit över dem så tar det sedan slut. Vilket kanske är tur. Jag skulle kunna leva i den där filmen helt klart. Men passar nog inte riktigt in med mina jeans utan märke och inget speciellt intresse för skor....

Så när man minst annar det dyker han väl upp och vem önskar inte att få höra en "Mr Big" viska
Alltid min, alltid din, alltid vår.....
   Puss & Kram Antionetta